fbpx
  • 17.7° Lufttemperatur
  • 18.7° Västerdalälven
  • 19.5° Vanån

Vänern runt 2015

JVänern runta, då var detta års upplaga av Vänern runt avklarad. Blev tillfrågad om jag ville bli gruppledare för en grupp – och jag nappade. Så himla kul, inte det att man vill härja och gorma inför människor som inte gör som det är meningen.
Det handlar verkligen om att leda. Få sin grupp om 14 st att samsas, hjälpas åt och peppa varandra. Man anger vilken snitthastighet man tror att man orkar hålla dessa tre dagar. Vi var lite olika förberedda i gruppen, fem cyklister från Tyskland var till exempel starkare än övriga cyklister.


Fördelen med att vara ledare är att jag kan bestämma när det är kortare pauser förutom matdepåerna och längden på pausen i depåerna ansvarar jag för, samtidigt är det mitt ansvar att se till att alla kommer med ut ur depåerna
Och att man inte tappar någon som blir avhängd. Det är ett pysslande. Meningen med att köra i en grupp är att föra gruppen en liten stund och sedan växla position så att alla får vindskydd ett tag. Det gäller att trampa på trög klinga i front position nedför så inte resten av klungan måste bromsa, dom sugs in bakom framförvarande cyklist. Uppför gäller det att låsa klungan – alla behåller sina positioner och trampar lite långsammare uppför så alla kommer med och får draghjälp.

När det här fungerar så är det njutbart att cykla. Man tjänar/sparar 30-40% av sin energi/kraft på att cykla i klunga.
Vi kör i så kallad Belgisk kedja, två i bredd och växlar position in till höger mot vägkanten. Bakomvarande cyklist går fram ett snäpp och täpper till så det bli två fina rader.

Första dagen hade vi en olycka i Vålberg. Blött och lite halt, jag tror personen var trött. En cyklist föll och landade på låret och axeln. Ambulans tillkallades, men efter alla prover så fick cyklisten åka med sjukvårdsbilen till slut målet Åmål. Pigg och glad om än lite öm kom cyklisten till start morgonen efter. Det gick så bra för alla i gruppen. Med tanke på att man kör 230 km dag 1 och 2 så blir man lite sliten.

NärVänern runt man anländer till skolan i staden där slutmålet befinner sig ska alla cyklar in för förvaring i sporthallen och madrasser ska pumpas upp för natten. Dusch och mat och lite uppträdande efter dag 1. Denna gång en föreläsare.
Jag hade ett ledarmöte att passa och upp på scen skulle jag för att hämta 10-års plakett. Eftersom vi var sena till målet fick jag gå upp i något fuktiga cykelkläder, (efter regnet som startade 15.00). En snäll rumskompis torkade våra skor medan jag var på möte. Tog endast med ett par skor då mina nya inte är inkörda.

Dag 2

Dag 2 bjöd på finare väder. Den etappen innehåller en klättring upp mot Håveruds akvedukten – härliga branta stigningar. Tillåtet att gå uppför – är ju ingen pina att cykla tre dagar i sträck?! Efter kontrollen i Lidköping var det klättring nr 2, då uppför Kinnekulle. Jag tillät mig att se mig omkring och njuta av utsikten, och där uppe fanns mycket fina växter. Dom tyska cyklisterna frågade om vi kommer att se Vänern. Ja – det gör vi vid några få ställen på lite avstånd. Väl i Mariestad är proceduren den samma, pumpa madrass, duscha och äta. Inget ledarmöte denna kväll, men det gäller att bli klar i tid i sovsalen – för hux flux släcktes lyset. Bara att plocka fram mobilen och lysa ner i väskan för att hitta alla pinaler.

Dag 3

Vänern runtSista dagen och en etapp om endast 130 km. Det känns faktiskt så – endast. En tur med mestadels medvind och solsken. Vi lät Tyskarna åka för sig – brådis till en bil med punka i Örebro och senare en färja ner på kontinenten som väntade. Sista dagen ska Gullspångsbacken bemästras, tänkte då att i år känns det inte så vemodigt – har ju tänkt att detta var sista rundan. Men då frågar en herre – du kan väl vara vår ledare nästa år också? Sedan frågade fler och fler om jag inte kunde tänka mig det. Ja, vad säger man efter en helg med trevligt umgänge… JA såklart!
Så vid maten efter målgången i Örebro så bytte vi mobilnummer till höger och vänster. Det lovades att nästa år skulle vi minsann vara ännu bättre tränade.

Då kliver tyskarna fram och tackar mig för gott arbete med en flaska av starkare sort. Nu hör inte idrott och den drycken ihop – men kulturen är så. Även en skumpaflaska halades fram ur en ryggsäck. Jag kände mig uppskattad trots att dom fick lämna oss och klara sig på egen hand. När man ser på bilden av glasstatyett och medalj, känns det större än en födelsedag – och vad är väl en födelsedag jämfört med en 3-dagarstur runt Vänern?!

Trampa på där ute i vårvädret!

 
Mariana Borkowski