fbpx
  • 17.7° Lufttemperatur
  • 18.7° Västerdalälven
  • 19.5° Vanån

Det blev tomt!

Ja, nu är den 20:e Vätternrundan avklarad. Känns tomt! Man tränar och tränar för att få ihop sina mil för att var tillräckligt förberedd, tar lite andra lopp som en morot inför det stora avgörandet. Man planerar och bokar boende i god tid, fixar så man kan samåka. Hämtar nummerlappen – går på mässan, kikar på nya prylar, träffar bekanta,
Ja en härlig stämning brukar infinna sig. Sedan till boendet – träffar fler bekanta. Det blir snack om allt som hänt sedan sist, många glada skratt! Man äter, försöker sova lite – vilket aldrig har fungerat för mig. Har lagt fram alla kläder, cykeln fixad, nr-lappen fast på tröjan mm mm.

Vätternrundan

20 rundor avklarade!

Cyklar till starten, väntar några minuter sedan är man iväg. En bekant hejar på i mörkret när vi beger oss ned mot Vadstena. Trött som alltid i mörker. Kämpar för att inte falla för frestelsen att lägga mig och sova en stund i militärtälten som finns i depåerna. Måste in i en depå och tina upp mina tår mot en Elbjörn (värmefläkt). Vad då värma fötterna tänker ni säkert, var ju en varm runda!?? I svackor och dalgångar ner mot Huskvarna var det kallt och dimma. Jag har förfrusit mina tår en vinter och det får jag lida för.

På Hjo-sidan fryser jag fortfarande… visar sig att mina gel och bars i ryggfickorna täpper till och där blir jag iskall av svett. Får placera om dom och äta upp en så det minskar. In mot Karlsborg märker jag att depån är ändrad – får tydligen inte vistas vid fästningen längre. En grusplan som dammar, nej får bli kisspaus i skogen istället.

En blåsig kamp över Hammrsundsbron. In i depån och be om Reparil för mina brinnande fotsulor. En olycka sker utanför depån på vägen som tar ner stämningen. Bara att fortsätta mot målet, näst sista milen genom sommarstugeområdet i Lemunda känns oändlig (fick jag höra från så många fler) men där tornar dom gamla Luxorhusen upp sig. Nu är det nära. I rondellen i Motala sitter ett gäng från Lindesberg och hejar på…. så kul.

Då var man i mål. Min väninna möter upp med ros och grattishälsningar. Ytterligare en väninna finner jag i vimlet. Hämtar min mat, känner en liten glädjetår, är lite rörd med tanke på allt som varit ikring mina 20 rundor. Krämpor, sjukdomar som säkert fler tampas med också. Olyckor som jag inte hoppas andra ska behöva uppleva. Ibland tror jag på att motgångar gör en stark… Till en viss grad, bör tilläggas.

Jag äter min kyckling med pastasallad i en fällstol i parken tillsammans med min väninna. Njuter av musikskolans underhållning precis intill oss. Går och blir fotad av postnord, sänder några kort därifrån till några grannar och bekanta. Hämtar mina kläder jag lämnat in, mitt diplom och beger mig sakta tillbaks till mitt boende. Mycket eftersnack och firande av medaljer 15, 20 och 25 årmedaljer har vi erövrat. En bit mat på restaurang senare på kvällen.

Vätternrundan

Ja så slutligen blir det natt i vårt hus. Nästa morgon är det frukost med efterföljande städning av huset, jag blir hämtad av min väninna och hennes man för återfärd hem. Men oj vad tomt det känns. Ena stunden är man mitt i ett stort lopp med massor av folk omkring sig – nästa stund är man hemma igen. Luften har liksom gått ur en. Anspänningen lagt sig. Vad gör man nu!? Blir mycket tid att disponera över. Får ta mig i kragen och simma några gånger innan nästa moment – Vansbrosimningen. Där är ju planeringen redan igång, boka boende, transport mm.
Ja det rullar på. Men lite vemodigt är det utan cyklingen tillsammans med min lilla grupp på hemmaplan. Men det finns fler lopp i höst.

Trevlig midsommar till er alla!
Mariana Borkowski