fbpx
  • 5.6° Lufttemperatur
  • 13.6° Västerdalälven
  • 19.5° Vanån

Känslan att lämna Vansbro med två segrar

Oj, vad hände egentligen. Att vinna Vansbrosimningen var inget jag planerat, eller ens tränat för. Efter diagnosen på min högerfot ville jag ärligt talat skita i allt! Jag var glad att jag jobbade mycket och att sommarsimskolan och simidrottsskolan tog upp min hjärnas alla tankar.

Efter Runn Open Water tänkte jag att eftersom det gick bra skulle jag köra HEAD Open Water Trophy för att ha något att träna för.  Med vinst i Runn så kändes det kul att dra med klubbkompisen Sandra till Jönköping för den andra deltävlingen i HEAD Open Water Trophy. Där blev det en andra plats, efter en hel del strul med tidtagningen – men Malin var före mig, det gick att se på en film över målgången. Jag tyckte det var snopet, men rätt! Nu fick jag ta revansch i Vansbro tänkte jag.

Jag hade inte anmält mig till Vansbro Halvsim först, utan fick reda på att det var 10 årsjubileum och att jag var den enda tjejen som vunnit det loppet totalt (över både killar och tjejer). Jag tyckte då att det skulle vara kul att simma det igen. Jag var redan anmäld till Vansbrosimningen.

På fredagen kom min mor och far och hämtade mig, deras labrador Uffe hakade också på till Vansbro. Det var superfint väder och allt kände som när man var tonåring. Jag har simmat halvsimmet fem gånger tidigare och då var det motionslopp och man värmde upp med Friskis och Svettis på stranden. Nu var allt annorlunda! Vi ställdes upp och jag minns att Annie Thorén frågade mig om det brukar vara så här? Nej, svarade jag. Jag kände inte alls igen det. Lite kul att jag simmar mot Annie, jag var barnvakt åt henne och hennes bröder under min gymnasietid i Motala. Jag hade hennes far Michael Thorén som tränare på den tiden, det var i slutet av 90-talet och idrotten var triathlon.

Starten går och jag försöker ta fötter på Annie, men hon försvinner snabbt. Vi kör tillsammans med herrarna. De första 500 metrarna var lite stökiga, men snart hittar jag två simmare att glida bakom upp i motströmmen och de sista 1000 metrarna. De slåss väldigt framför mig och jag undrar lite varför det bråkar så, jag vet ju hur mycket energi som går åt. När det är 500 meter kvar känner jag att jag inte tar i och att jag kommer vara väldigt missnöjd att gå i mål så här pigg. Ut i strömmen (tredje person från bryggan) och hoppas på att orka simma om de två som bråkar. Helt förvånad gled jag om och kunde ta nya fötter på några lite längre fram. Jag är pigg och tänker att jag sparar mig och försöker gå om dom här också, men jag väljer att gå ut för tidigt och när det är 25 meter kvar är jag så syrafull så jag orkar inte om. Det visar sig att jag spurtade om tredjeplatsen i totalen på loppet och att det var Annie jag passerade vid 500 metersmarkeringen. Så skitnöjd för det och att jag sedan är första dam, och att det är första gången halvsimmet har en officiell tävlingsklass för herrar och damer. Under segerintervjun får jag dessutom veta att Ellen Olsson som vunnit de två tidigare åren är på EM och inte kommer köra Vansbrosimningen.

Vansbrosimningen

Andra segern i Vansbro Halvsim!

Tankarna snurrar i huvudet på väg hem till Falun på kvällen. Jag drar och spelar kubb med kompisarna på Dala Sports Academy- Triathlon och försöker att inte tänka så mycket på det. Det brukar alltid dyka upp några duktiga simmare som jag inte har koll på. Det var ju bara att äta, sova, äta, värma upp och maxa ändå.

På lördagen drar jag, Pontus Lindberg (långdistanstriathlet och support) och Ludwig Fleetwood (kortdistanstriathlet och tävlande) tidigt till Vansbro. Jag laddar upp ganska bra och väljer att starta långt till höger under bron. Jag brukar alltid vilja stå långt till vänster för att slippa slåss, men nu får vi tjejer egen start kl. 10.10 så jag litar på att jag klarar detta. Och jag gör det, jag är inte alls lika snabb som Annie, men efter ca 300 meter leder jag loppet och hittar min rytm. Jag stirrar ner i det mörka vattnet och känner mig svinstark! Solen skiner och vattnet är så lugnt. Efter ca 1700 meter tittar jag bak och ser att Annie ligger på mina fötter, kanske någon mer. Men jag vill in först i motströmmen och jag får som jag vill. Där drar jag ner tempot och Annie är på mina fötter hela tiden och jag känner bara att jag är lugn och inte skall stressas, simmar hon om så gör hon, jag måste ha krafter kvar till en spurt om det skulle vara fler där bakom mig. 500 meter kvar och jag fortsätter i mitt tempo. 200 meter kvar, jag ser de små skyltarna på bryggan som går längs med vattnet. Jag andas hela tiden så jag ser om Annie tänker gå om, jag går nära bryggan så hon måste gå ut i strömmen om hon skall utmana. 100 meter kvar och hon lämnar mina fötter för att gå ut och jag tänker att ”Ja, jag svarar, jag kan spurta 100 meter”. Så jag driver på, dragen får mer acceleration i sig och hon försvinner bakom mig. Jag ökar bensparket och känner att i dag är det jag som vinner Vansbrosimningen. Jag slår handen i och tittar bakåt och sedan kommer ett segervrål!! Under 3000 meter har jag hunnit tänka en hel del saker! Att jag är skadad och inte kan tävla i triathlon! Att jag är 36 år och vinner Vansbrosimningen, att jag var med när Mia Brodén vann och aldrig kunde drömma om att jag själv en dag skulle vinna.

Vansbrosimningen

Seger i dam elit 2016! Foto: Andreas Hansson

Jag är så stolt att jag tog chansen och trodde på mig själv i mitt 13:e lopp och vågade vinna. Att jag hittade någon from av motivation att fortsätta träna när läkarna sa att jag måste operera min fot och att hela min triathlonsäsong var över (innan den ens börjat).

Sjukt att jag är en av vinnarna i detta stora öppet vattenlopp.

Många frågade mig om tjejsimmet och SM öppet vatten i Norrköping. Det hade varit roligt att köra när formen finns, men jag jobbar heltid och idag (måndag 11 juli) körde vi igång sommarsimskolan andra perioden på Lugnet. Så vi får se när nästa lopp sker. Jag väntar dessutom på en operationstid som kan komma när som helst.

Tack Vansbro för en fantastisk helg!! Tack alla som gratulerat mig och alla som stöttar och hejar fram mig! Mamma och pappa som ställer upp med bil och Lewa Sport som fixar Blue Seventy’s HELIX- den bästa våtdräkten för mig!! Jag skulle aldrig vilja vara utan er!!
Vansbrosimningen

 [wp-svg-icons icon=”twitter-3″ wrap=”i”]