fbpx
  • 20.4° Lufttemperatur
  • 16.9° Västerdalälven
  • 17.1° Vanån

Min svenska klassiker

medaljbild-kopieraJag gjorde det. Jag har genomfört En Svensk Klassiker. För ett år sedan hade jag som mest sprungit 10 kilometer, åkt 15 kilometer skidor, cyklat 5 mil och simmat 1 kilometer (i bassäng). Nu har jag sprungit 30 km, åkt 60 km skidor, cyklat 30 mil och simmat 3 km i öppet vatten. Just nu är jag mest glad och tacksam att det är över och ser fram emot att få plocka fram mina löparskor och bara träna sånt jag tycker om. Vem som helst i min närhet kan nog intyga att skidåkning på konstsnöbana, cykel på landsväg och simning i simhall inte är några av mina favoritsysselsättningar.
västerdalälven-kopiera
Min avslutning på klassikern blev helt fantastisk. Söndagen innan simningen åkte min man och jag och våra två barn upp till Dalarna och vår hyrda stuga i Nås 2 mil öster om Vansbro. Dagarna spenderade vi med att åka dressin, inhandla våtdräkt, åka båt, fiska, äta glass, besöka diverse loppisar och bada. Lagom till simningen fick vi sällskap av min mamma som var inhyrd som barnvakt. Ingen var gladare än jag över den högsommarvärme moder natur bjöd på under veckan och jag följde med spänning hur temperaturen ökade i älven dag för dag.

Före loppet
På dagen för simningen var jag både nervös och förväntansfull, mest kanske för att allt var så nytt. Hade ju inte testat den nya våtdräkten någon gång och inte heller simglasögonen. Vi startade strax efter 14 och efter att ha stått i 26-gradig värme i strålande sol med heltäckande våtdräkt kändes det mest skönt och behagligt att få glida ner i älven. Tack vare att starten sker ”löpande” upplevde jag inte mycket av den trängsel med armbågar och fötter och sparkar som folk varnat för. Loppet gick riktigt bra och var riktigt behagligt och trevligt. Jag kände mig stark och när jag passerade 2000 meters markeringen (längre än så har jag aldrig simmat) så kände jag mig fortfarande stark och jag ökade lite den sista biten och tömde alla reserver på upploppet och de sista 500 metrarna kändes långa. Jag är jättenöjd med min tid på 1.12 speciellt med tanke på att jag simtränat så lite sista tiden. Mitt mål har ju varit att ta mig runt alla lopp och inte satsa på någon specifik tid – men det kändes ändå skönt att i ett lopp få känna sig bland den ”övre halvan” när jag i de andra loppen tillhört den ”nedre”. Att jämföra sig med någon annan är verkligen helt idiotiskt. Inte bara har vi alla olika fysiska förutsättningar vi har även skilda mål, familjesituationer och allt annat. Det finns ingen som genomför klassikern med exakt samma förutsättningar som jag. Och så är det med allt här i livet. Därför ger det heller inget mått på hur ”bra jag är” om jag tittar på hur mina lopp skiljer sig från någon annans. Jag börjar inse det nu. Jag ska bara förstå det också.

Efter loppet
Såhär i efterhand känns det som att det var ganska lätt att genomföra klassikern. Fast då har ju hjärnan den fina egenskapen att sålla en del i minnet och förtränga de lite jobbiga minnena och förstärka de positiva. Att träna skidor samtidigt som man kämpar mot den ena förkylningen efter den andra – lite kräkskjukor och annat smått och gott samtidigt som moder natur bjuder på minimala mängder snö – var ganska kämpigt och jag svor ganska mycket över att behöva harva runt på konstsnöbanor. Att simma – och inte bara göra det för att motionera – utan faktiskt för att få in lite teknik och få upp lite tempo – krävde både tid och engagemang och självlärande enligt metoden övning ger färdighet. Många kallsupar har det blivit och en hel del trängsel i simbassängerna.
Och cykeln. Alla timmar som jag satt på cykeln, både i källaren och ute på vägarna för att sedan i 15 timmar ta mig runt Vättern. 30 mil är långt. Löpningen minns jag knappt – men visst fick jag utmana mig själv för att bege mig in i nya skogar och springa oftare och längre än jag någonsin gjort innan.
Men nu så känns det som att allt var så lätt. Men visst är jag stolt. Jag har gjort det.

Det här året har gett mig en ökad tro på att man (och faktiskt även jag) klarar mer än man/jag tror. Men också att det kan vara bra med realistiska mål. Ibland är det bra att sikta högt – men om det krävs mer energi för att nå målet än vad det finns att tillgå, ex tar för mycket tid från barn och vänner – så kan det kanske vara bra att anpassa målet efter förutsättningarna Trots allt så är målet bara en liten del – det viktigaste är att njuta av resan dit eftersom resan ofta är längre än själva målet.

Om jag är glad att jag gjorde det ? Det är klart så här i efterhand när det är klart, men jag tror inte jag skulle rekommendera en småbarnsförälder med heltidsjobb att genomföra en klassiker. Bättre att vänta några år tills barnen blivit lite större. Men – en generell regel som även går att tillämpa här är att vill man – så går det. Ingenting är omöjligt.
En Svensk Klassiker
 
Elin Bornvall