• 8.8° Lufttemperatur
  • 6.2° Västerdalälven
  • 6.2° Vanån

Mari berättar om Vansbro 10K

Vansbro 10K

Det var förra sommaren som jag hörde talas om loppet för första gången. Jag mötte några nya vänner som varit med i planeringen av Vansbro 10K och jag tänkte direkt att det lät kul, det borde jag göra. I november hade jag funderat klart och anmälde mig till loppet, jag såg framemot ett spännande äventyr och många träningstimmar innan starten i Vanån den 1 juli 2018. Jag älskar att ha ett mål eftersom det gör vardagsträningen så mycket roligare, när jag sedan fick reda på att min vän Ann från Leksand också hade antagit utmaningen såg jag framför mig ett äventyr som skulle gå rakt in i hjärtat.

Min tidigare relation till Vansbro är från sommaren 2011 då jag påbörjade En svensk Klassiker med Vansbrosimningen i startgrupp 12, en trevlig upplevelse helt utan förväntningar. De senaste åren har jag lagt mer tid på simning i öppet vatten så jag kan nog räknas som erfaren simmare, aldrig snabbast men definitivt envis nog att simma längst. Detta i kombination med att jag gillar äventyr gör Vansbro 10K till en helt perfekt målsättning sommaren 2018.

Loppet

Upplägget för loppet var att deltagarna blev utkörda 10km från Vansbro Centrum för att sedan på startsignal 10.00 simma tillbaka. Det fanns fyra depåer där man gick upp ur vattnet för att passera tidtagningen och där hade man även möjlighet att fylla på med energi, få sjukvårdshjälp och värmefiltar om det behövdes. Sträckan mellan varje depå var uppdelad på 2.4km, 2.2km, 22.km 1.8km och sista 1.6km. Den fanns funktionärer efter hela banan så säkerheten för de 250 deltagarna var hög. Det var en maxtid på 4 timmar och 30 minuter så att simma bröstsim hela vägen var inget alternativ. Detta är ett lopp för dem som behärskar crawl.

Förberedelser

Hur förbereder man sig då för att simma 10km? Min filosofi är att med bra teknik så kommer du lindrigare undan, för mig som gammal simmare blev därför planen att konditionsträna så mycket som möjligt. Tre gånger i veckan planerade jag att köra skidåkning under vintern och löpträning under våren och sedan lägga träningen hemma i Åresjön när det blev varmare. Sista månaden innan loppet var målet att få till tre simpass i veckan i öppet vatten. Hade jag varit nybörjare så hade jag lagt många fler timmar i bassängen för att bättra på tekniken, för som sagt, ju bättre teknik desto lindrigare blir loppet att genomföra.

”Hade jag varit nybörjare så hade jag lagt många fler timmar i bassängen för att bättra på tekniken, för som sagt, ju bättre teknik desto lindrigare blir loppet att genomföra.”

För mig hade ovanstående plan varit det perfekta upplägget, men som vi alla vet så blir det inte alltid som man tänkt sig. Planen behövde revideras för att målsättningarna skulle bli rimliga. Under våren drogs jag med ryggproblem vilket hindrade mig från att genomföra den mängd träning som jag önskat, men är det något jag är bra på så är det att anpassa mig till rådande situation. Jag ska dock erkänna att jag var lite osäker på om jag verkligen skulle ta mig i mål när jag satt på tåget mot Leksand där jag skulle bo hos min vän Ann. Ryggen var bättre men var den så bra att den ville vara med på 10km? Det återstod att se.

Startkit. Foto: Privat

1 juli 2018

Så kom dagen som jag både längtat efter, men också fasat för. Jag vaknade innan klockan ringde och kände mig utvilad och så där härligt pirrig. Jag och Ann kokade gröt i hennes kök och jag spillde kaffe över hela köket, ni vet sådant där som händer när man är lite nervöst fumlig. Frukosten smakade gott och förväntningen inför dagen kändes i luften.

Jag och Ann pratade genom upplägget av energiintag: gröt till frukost och en macka, en macka med i packningen som vi skulle äta innan start, kaffe så klart, fast inte för mycket, vatten dracks med måtta, vi hade ju hela ån att ta av om vi skulle bli törstiga. Jag hade läst i pm:et att det skulle finnas bananer och Snickers i depåerna och då visste jag att jag skulle klara mig. Det fanns även sportdryck och energi från Enervit, men jag är alltid lite orolig för hur magen ska reagera så jag brukar vara försiktig med den typen av energi.

Så var det dags att sätta sig i bilen mot Vansbro för dagens äventyr. På plats i Vansbro gick det två olika bussar upp till starten beroende på startnummer, det var ett elitled och ett motionsled och jag kan nästan lova att alla deltagare, oavsett startled, var lika nervösa. För nervositet kommer med tävlandet, att våga sätta en målsättning som passar just dig och din förmåga kräver mod. Mitt mod just där och då var att bara starta och komma i mål med rimliga förväntningar på min prestation, min vän Anns start krävde ett annat mod eftersom hon simmat som längst 5km och inte alls visste vad som skulle hända med kroppen.

”För nervositet kommer med tävlandet, att våga sätta en målsättning som passar just dig och din förmåga kräver mod.”

Det mysiga med starten mitt ute i skogen var att man träffade båda nya och gamla vänner. Jag träffade bland annat på min gamla simtränare som jag nog inte sett på 30 år. Det inspirerar att se att han fortfarande håller igång, att han sedan gör det på den nivån är verkligen imponerande. Jag passade också på att gå fram till en ung tjej och sa ”kör hårt och ha så kul”, jag kände inte henne men det är sådant man gör i denna gemenskap. Vi gjorde det här tillsammans och det skulle bli kul.

Så var det dags att gå ner till vattnet. Chipet runt fotleden, våtdräkten satt där den skulle, vaselin i nacken och i armhålorna för att undvika skav, glasögonen var helt nya för att slippa imma, safetybouyen runt midjan. Badmössan med nummer 61 var tillräckligt rymlig för att få plats med mitt långa hår och så hade jag öronproppar för att stänga ute vatten och skvalp. Då fanns det ingen återvändo.

Starten Vansbro 10K. Foto: Mickan Palmqvist

Klara, färdiga, simma!

Starten gick precis nedanför Flögforsen och naturen var magisk. Förhållandena var de bästa tänkbara, i stort sett vindstilla och solen sken. Vattnet var över 17 grader, det kändes lite svalt men så snart jag kom igång med simningen så försvann kylan. Jag tror att vi alla bad lite extra för att vi skulle få skjuts av strömmen hela vägen in i målet 10km bort.

En start i Vansbro brukar kunna innehålla en hel del armbågar och tuffa omkörningar de första 200-300 metrarna eftersom positionen i starten kan vara avgörande för resten av loppet. Hur var det då på Vansbro 10K?

Starten är nog den finaste jag varit med om i öppet vatten. Det var som ett stort fällt av simmare som stack iväg i symbios och på något sätt lyckades ta sig ut i fåran utan att simma över varandra eller knuffas allt för mycket, för när det kommer till ett så långt lopp är ju det första 200-300 metrarna inte direkt avgörande. Visst kände jag att pulsen bankade och att frekvensen på armtagen var hög, precis som den ska vara i en tävlingsstart, men väl ute i Vanån spred fältet ut sig och jag hittade min lunk. Sakta men säkert började simningen flyta på nedströms. Jag visste att jag hade lite drygt tre timmars jobb framför mig så det var bara att njuta i fulla drag av Vanån som låg blank framför mig. Jag höll mig i mitten av Vanån eftersom vattnet där var svalt och skönt. In mot land blev vattnet varmare vilket gav ett tecken om att vattnet i mitten strömmade mer.

”Jag visste att jag hade lite drygt tre timmars jobb framför mig så det var bara att njuta i fulla drag av Vanån som låg blank framför mig.”

Funktionärerna följde oss deltagare med vaksam blick från båtar längs banan. Jag tänkte att de som satt där skulle få en lugn dag i solen och jag kunde inte låta bli att le över hur härligt det var med naturen som speglade sig i vattnet och fåglarna som kvittrade.

Första simningen innan depå 1 är 2.4km och därmed den längsta sträckan. Jag tänkte att när den var avklarad så var det bara ”kortare” sträckor kvar. Positivt tänkande är en förutsättning för en bra resa och ju mer förberedd du är desto lättare blir det att hålla fast i flowet mot ett lyckat mål.

Jag tänkte på allt möjligt när jag simmade, på barnen, vänner, familjen, förberedelserna. Förberedelserna som kom långt från planen. Negativa tankegångar kröp sig in i min hjärna och så fort jag släppte in dessa tankar började oron komma in i simningen. Höll jag tidsplanen? Hur långt efter låg jag? Nu blev jag omsimmad! Jag skulle ha startat i motionsklassen. Jag skulle inte ha startat alls. Och så vidare. Jag visste att det var tankar som jag måste bli av med och jag fick kämpa med att hitta ett mantra som lugnade ner mig. En väns ansikte dök upp i min hjärna, en vän som jag alltid blir lugn tillsammans med och som nu hjälpte mig att komma bort från de negativa tankarna. Vännens ansikte tillsammans med orden ”rimlig målsättning, rimlig målsättning” blev det som jag upprepade om och om igen likt ett mantra ända fram till första depån som närmade sig.

Första depån

Jag såg linorna in mot stranden och längtade efter att få komma upp för att få första mellantiden. Jag hade en önsketid i mål och skulle jag nå den behövde jag nå första depån på ca 40 minuter. Väl uppe frågade jag hur lång tid som gått och fick svaret 42 minuter, inte alls långt efter målet vilket gjorde mig glad. Två minuter skulle jag ta in på nästa sträcka. Jag tog en mugg sportdryck, en halv banan och en bit Snickers, tänkte att jag kan tugga klart i farten och sprang i vattnet, ivrig att hålla tidsplanen i mål. Jag fick dock snabbt klart för mig att hjärnan inte riktigt tänkt igenom det hela med att äta och simma samtidigt. Jag smålog åt min dumhet när jag låg i vattnet och spottade ut den halvtuggade Snickersen till fiskarna som måste ha haft kalas i en å full av halvtuggad choklad.

”Jag smålog åt min dumhet när jag låg i vattnet och spottade ut den halvtuggade Snickersen till fiskarna som måste ha haft kalas i en å full av halvtuggad choklad.”

Så kom flowet

Jag var i vattnet, mitt bästa element, och runt omkring mig låg flera likasinnade som gnetade på, ett armtag i taget. Naturen passerade på båda sidorna och att navigera i ån var enkelt. Jag simmade tolv tag och tittade upp för att se medsimmarnas safetybouyar framför mig för säkerställa att jag inte drog åt något håll. Jag var lagom varm, tankarna positiva och jag mådde så bra.

Jag blev omsimmad lite då och då men mitt sinne var där det skulle vara så det gjorde mig ingenting utan jag försökte le till den som simmade om mig, även om det förmodligen såg ut som att jag gjorde en grimas.

Så kom andra depån med tidtagning och energi och jag lärde mig av den tidigare depån att flytande energi är en god idé, jag frågade om klockan och fick reda på att jag höll tiden. Jag sprang de få stegen ner i ån igen, kände lugnet sprida sig och simmade vidare.

Det är mörkt i ån vilket lätt kan ge den ovane panik, men den känslan har jag kommit över sedan länge och kände mig trygg där jag låg i min våtdräkt och safetybouy. Säkerhetsbåtarna med funktionärer med vänliga ansikten spanade på oss deltagare, alltid nära tillhands.

Depå tre

Nästa depå var starten för Vansbrosimningen. Jag fick syn på depån och tänkte oj vad skönt att jag snart är där. Sedan slog det mig att här gör banan en liten sväng upp i en vik innan depån kommer. På banbeskrivningen såg inte svängen så anmärkningsvärd ut men oj vad den sög kraft. Simningen på knappt 400 meter innan vi rundade bojen var nog den jobbigaste simningen på hela sträckan. När jag kom upp vid depå tre utbrast jag ”den där bansträckningen var rent taskig”, och möttes av skratt från funktionärerna som förmodligen hört de orden från fler av deltagarna.

Efter tredje depån återstod endast två simetapper innan målet. Jag simmade på i min makliga, jämna takt och sista depån kom närmare och närmare. Jag började bli trött i både kroppen och i huvudet så jag var lite vinglig när jag klev upp och passerade sista tidtagningen. Jag tryckte i mig energi och insåg att jag skulle behöva allt pannben jag hade för att ta mig de sista 1.6km in i mål. Det var slutspurten kvar men spurtviljan i armarna var långt borta. Jag bet ihop och plockade fram mantrat igen, armtag efter armtag kom jag närmare den där svängen som alla säger är så tuff då det viker av uppströms. Min plan var att ligga nära bryggan sista kilometern in i mål vilket inte var något som helst problem eftersom jag var alldeles själv. Hjärnan jobbade på högvarv med att säga åt mig att gå upp ur vattnet och avsluta denna dumhet. Mitt pannben jobbade vidare och jag närmade mig bryggan sakta men säkert.

Efter de sista armtagen tog jag tag i räcket och tog mig stapplande, på vingliga ben över mållinjen. När jag fick min medalj var jag så trött men lättad att jag tog mig i mål. Det gick vägen, äventyret var i hamn och jag var glad, trött och lycklig.

Strax efter mig kom den unga tjejen i mål, hon som jag mötte vid starten. Hon var 15 år och den yngsta deltagaren i loppet. Jag gick fram och gratulerade till en fantastisk prestation och tänkte vilken underbar inspiration hon är. Så kom min vän Ann i mål, trött men glad som en lärka då hon nådde sin drömtid på pricken. Vi satt vid målet och tittade på de stapplande simmarna som kom vinglandes upp på bryggan för att få sina medaljer och jag funderade på om jag verkligen var så vinglig och trött när jag kom i mål. Jag log åt min tanke och förundrades över hur fort man glömmer det jobbiga, för just där och då var jag bara en vinnare med en medalj på bröstet.

”Just där och då var jag bara en vinnare med en medalj på bröstet.”

Mari och Ann. Foto: Privat

Önsketid check!

Och hur gick det för mig och min önsketid? Jag klarade den med 1 minut och 27 sekunder till godo. Min sluttid blev 3.13.33 vilket gav mig en 101 plats av 219 startande, om man nu är intresserad av placeringar. Snabbaste herren gick in på tiden 2.08.02 och snabbaste dam på 2.18.45 vilket är helt fantastiska tider som imponerar.

Så hur summerar man Vansbro 10K på ett rättvist sätt? Det har varit ett äventyr som har gått rakt in i hjärtat med en fantastisk bana och fina förutsättningar för oss deltagare att få prestera vårt bästa. Och jag tror nog att jag behöver tangera den där tiden lite, så jag får nog anmäla mig igen till nästa år. Det är ju ändå det bästa betyget ett lopp kan få när vi deltagare väljer att komma tillbaka år efter år efter år.

Nu börjar träningen inför Vansbro 10K 2019.

Mari efter målgång. Foto: Mickan Palmqvist