fbpx
  • 20.4° Lufttemperatur
  • 16.9° Västerdalälven
  • 17.1° Vanån

En Vätternrunda med både glädje och besvikelse

Jaha, då var årets Vätternrunda avklarad. Det var min 18:e i ordningen och aldrig förr har jag förberett mig som i år. Många träningsmil var avklarade, ett starkt team hade vuxit fram under höst och vinter, teamkläder hade fixats och boende ordnats, allt var upplagt för en rekordrunda. När till och med vädret för en gångs skull var perfekt skulle det inte vara några större problem att nå målet på 9 timmar och 30 minuter, att kanske, kanske gå under 9 timmar fanns där i bakhuvudet på alla 16 cyklister som 19:30 rullade ner mot starten. Vi var ett blandat gäng som skulle jobba tillsammans runt sjön. Flera av oss körde ihop i fjol och dom flesta hade lärt känna varandra under vårens träningspass. Det fanns dock ett par nya ansikten som av geografiska skäl inte hade kört med oss innan och det var lite oroande. Den gamla OS-hjälten och skridskokungen Tomas Gustavsson ingår i teamet för andra året i rad, och det sätter lite krydda på rundan, alltid kul att prata med Tomas under färden.

Så prick 20:00 drogs repet och vi rullade ut från Motala under starka hurrarop och applåder, en alltid lika härlig känsla. Solen låg på och vinden var i stort sätt noll, det var helt enkelt en fantastisk sommarkväll som vi hade bestämt oss för att ta till vara på bästa sätt. Farten gick fort upp och vi hade lite svårt att hålla ihop gruppen när många cyklister skulle passeras och det blev trångt på vissa ställen. Vi hade planerat att stänga gruppen, inga andra cyklister skulle få gå med runt i kedjan, men det dröjde inte länge förrän gruppen hade växt med två cyklister. Dom såg starka ut och skötte sig skapligt vid växlingarna så jag lät dom köra med. När vi passerade Hästholmen hade de flesta cyklister som startade innan oss passerats och det blev betydligt lättare att hålla ihop, nu började växlingarna sitta också. Ner mot Jönköping var det lättcyklad och vi låg på farter runt 36 km/h. Vid kontrollen efter Gränna hade vi ett planerat 2 min stopp och alla såg pigga ut. I den tuffa backen vid Kaxholmen hade vi två som gick i backen men var fort upp igen utan skador på vare sig kropp eller cykel. Farten var fortfarande hög när vi körde genom Jönköping utan att stanna vid kontrollen och så kom då den tuffa backen efter Jönköping. Jag är tung i kroppen och fick nu slita hårt för att hålla tempot och när vi äntligen nådde toppen var jag ordentligt trött. Nedförsbacken efteråt var välkommen och jag återhämtade mig. Nu hade det blivit mörkt och plötsligt kör jag på en sten, inte stor, men tillräckligt stor för att fixa till en punktering. Hela gruppen väntade medan jag bytte slang, när jag var klar stack alla iväg men jag kom bara ett par meter innan jag upptäckte att det var något som var fel och fick stanna igen, tyvärr upptäckte inte alla andra att jag och en till stannat, dom fortsatte i samma tempo igen. Jag fick släppa ur luften och rätta till däcket, fylla på nytt och iväg, vid det här laget var alla andra långt fram och jag insåg att det nästan skulle bli omöjligt att komma ifatt. Nu fick jag slita hårt och min enda chans var att gruppen hade gått in i depån i Fagerhult. Jag blev nu snabbt tröttare och tröttare och jag körde mig mer eller mindre tom, när jag tillslut kom till Fagerhult såg jag till min stora glädje att gruppen hade insett att jag var borta och väntat, tyvärr hade jag gått på för hårt och var på väg in i väggen. Jag la mig nu längst bak och tog inga körningar, jag insåg att jag fått en ny chans men fick nu fokusera på att över huvud taget kunna gå med i tempot.

Hjo passerades, Karlsborg likaså. Jag försökte gå upp och göra mitt jobb längst fram men insåg mer och mer att jag skulle bli tvungen att avsluta ensam. Mitt sista hopp var att lyckas återhämta mig i Boviken, där vi skulle ha vårt sista stopp. Väl där han jag knappt av cykeln innan det var dags att köra igen och nu gick ridån ner. Avståndet till de övriga växte mer och mer och tillslut såg jag bara små röda prickar och så var de borta. Nu infann sig en känsla av bedrövelse och hopplöshet, det var sju mil kvar till mål och jag såg inte en cyklist, inte framför och inte bakom. Jag räknade snabbt ut tiden och insåg att höll jag över 30 i snitt hela vägen så skulle jag klara målet på 9,5 timme. I nästan 3 mil körde jag helt själv, utan att se en kotte, Hammarsundet passerade jag och hade då 13 minuter till godo, men kände att krampen i vänster lår var nära. Efter ytterligare en mil av ensamhet kom jag ifatt en teamkompis som också fått släppa i det höga tempot. Nu fick jag tillbaka lite energi och orkade pressa upp farten lite till. När jag passerade Medevi hade jag 11 minuter till godo och insåg att det kunde gå, bara krampen inte kom. Med en mil kvar blev jag ifatt åkt av en grupp på 6 cyklister, de höll hög fart, strax över 40 och jag lyckades på något märkligt sätt att lägga mig bakom. Det gav mig en otrolig kick och nu hade jag plötsligt inga problem att köra i farter runt 45. När vi kom in i Motala körde jag om gruppen svängde in på målrakan och kom i mål på 9 timmar och 18 minuter. Stolt och glad över att ha klarat målet, lika besviken och bedrövad var jag över att inte fått gå i mål på 8,54 som resten av mitt team fixade.

Men nu efteråt när man fått lite perspektiv på det hela så är jag mer än nöjd. 9,30 var målet och jag fixade det med 12 minuter. 9 timmar går jag under nästa år och jag vet att jag har ett grymt team som kommer göra allt för att vi ska lyckas nästa år igen.

 
Peter Rotstam