fbpx
  • 20.4° Lufttemperatur
  • 16.9° Västerdalälven
  • 17.1° Vanån

Det kommer bli jag mot klockan

Jag framstår nog som väldigt pessimistisk. Själv ser jag mig själv som en realist men jag vet att folk uppfattar mig som pessimistisk och negativ och jag kan förstå det. Men i min värld är det ganska enkelt – det handlar egentligen om att jag bara är väldigt praktiskt och väger alla indata för att räkna ut ett sannolikt resultat. Jag tror på det realistiska, jag hoppas inte på det osannolika utan jag förväntar mig det sannolika. Ta det här med Engelbrektsloppet som exempel, ett längdskidlopp på 6 mil som ska klaras av på under 7 timmar och 45 min.
Jag har följande indata:
1. Jag har som mest åkt 2 mil vid ett och samma tillfälle.
2. Vid bra före åker jag ca 1 timme/mil.
3. Jag är envis och att misslyckas är inte ett tänkbart alternativ.
4. Jag har nog inte tränat så mycket skidor som jag borde.
5. Skidorna ska proffsvallas inför loppet för att få bästa fäste och glid.

Utifrån den indatan räknar mitt huvud ut det sannolika resultatet. Här känner jag att det är viktigt att poängtera att jag inte väljer att göra den uträkningen, den kommer av sig själv. I det här fallet får jag resultatet: ”Tjaaa, det kan gå – om föret är bra och allt flyter på. 50-50 chans kanske.” Jag vet inte hur en sann optimist fungerar – om hen får samma resultat som jag, men väljer att ignorera det eller om hen lyckas styra resultatet till att bli positivt direkt? Hursomhelst verkar folk tro att min realistiska syn på tillvaron är ett val. Jag vill hävda att det inte är det. (Dock säger jag inte att det inte är något som går att träna på).

Så hur hamnade jag här då? Varför tänkte jag inte realistiskt när jag bestämde mig för att göra klassikern? Det realistiska hade varit att vänta ett par år åtminstone tills barnen var större. Jag kände ju till alla förutsättningar redan då – det kom ju inte som en överraskning att vi har hus, två små barn, heltidsjobb samt inga barnvakter inom 30 mils avstånd…

Jag tror det handlar om att jag för en kort stund tänkte som en optimist. Jag levde i ett litet rus efter att jag lyckats genomföra Lidingöloppet och struntade i att väga alla för- och nackdelar utan gick på känsla och drömde mig bort i känslan av att ha lyckats genomföra en klassiker som ändå kändes lite ouppnåeligt. En kort stund tänkte jag som en optimist och nu står jag här – som den inbitne realist jag är, nervös, orolig och ser inte alls fram emot tävlingsdagen. Hade det inte varit för tidsgränsen hade jag varit 95% säker på att klara det – envishet kan man komma långt på. Men tidsgränsen kan jag inte vara envis mot. Det kommer bli jag mot klockan. Jag skulle vilja säga att failure is not an option – och att det är så jag verkligen känner, men realisten i mig överröstar den optitmist som tog beslutet att göra en klassiker. På söndag gäller det.

Elin Bornvall