Att vinna Vansbrosimningen

Skriven av Åsa Annerstedt Åsa Annerstedt,Simning,Utmaning,Vansbrosimningen | 0 kommentarer

Nattvasan är avverkad och nu blir det operation av en fot och en lååång rehab på det. Hälen slipas om p.g.a. Haglunds Häl och jag har ingen aning om jag kommer stå på startlinjen till något mer lopp eller event 2017. Förra sommaren hoppade jag på kryckor men lyckades byta triathlon till öppet vatten och jag fick njuta av flera segrar, den absolut största var Vansbrosimningen!

Det var, och är, så märkligt att jag vann…jag har aldrig ens tänkt tanken på att vinna Vansbrosimningen. Jag simmade Vansbrosimningen första gången år 2000 när jag och min far tog En Svensk Klassiker och sedan dess har det blivit många lopp. Den här gången blev annorlunda.

Jag simmade halvsimmet kvällen innan och hade en spurt om tredjeplatsen mot Snabb-banans Ola Strömberg, men han tog den. Jag blev fyra och första tjej. Efter målgång blev det en kort intervju där jag fick höra att Ellen Olsson, Sveriges främsta öppet vattensimmerska, var på EM i öppet vatten och inte skulle simma Vansbrosimningen. Jag gjorde ingen stor grej av det, det brukar alltid komma någon duktig, ung tjej som man inte har koll på. Istället njöt jag av ett ganska fint väder och min trettonde Vansbrosimning.

Åsa-mars-2

Efter starten så är det ca. 200m tills man går genom en kurva och känner om man fått en bra start, vilket jag fick denna gång. Det fina nu mot förr är att vi tjejer har egen start, det blir aldrig en fajt på liv och död- så som det kan bli i triathlon. Jag kunde simma i mitt tempo hela vägen och när jag hade 1000m kvar tittade jag bak och såg att jag ”bara” hade Annie Thorén med mig på fötterna.

Det var väldigt märkligt att leda loppet. Jag simmade nära bryggorna för att slippa strömt vatten men 2016 var det inte så starka strömmar så jag vet inte om det var så viktigt. Hur som helst så kände jag att jag hade mycket kraft kvar om Annie ville gå om. Jag hade byggt upp lite självförtroende också då jag slog henne på halvsimmet kvällen innan. Samtidigt vet jag att Annie har en grym tävlingsdjävul inom sig och ett jävlaranamma, så jag tog inget för givet- man ska aldrig underskatta revanschlust!

Jag hade koll på Annie bakom mig och visste att hon skulle få lov att gå runt mig på utsidan vid en spurt. När hon vek ut såg jag det och ökade. Det blev aldrig mer än så, chockad och stolt slog jag i handen först vid målet i Vansbrosimningen.

 

 

Åsa-mars-1

AsaAnnerstedt_byline

   


Dela



Kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *