fbpx
  • 20.4° Lufttemperatur
  • 16.9° Västerdalälven
  • 17.1° Vanån

100 medley – så nära döden

Jag minns min första ”riktiga” simtävling, det var master DM i Järfälla för ett par år sedan. Jag kom dit i god tid innan för att hinna med insimmet. Det första man gör är att kolla heatlistan. Jaha, heat 1 och bana 2, på 100 medley. Heat 1 för att man är bland dom 8 sämsta och bana 2 för att man ska ligga så nära läktaren som möjligt, allt för att man ska bli så skitnervös det bara går.

Efter ett hysteriskt insim som får starten i Vansbrosimningen att likna en söndagspromenad kan jag konstatera att glasögonen läcker som ett såll och spänner dom så hårt så att det känns som om ögonen håller på att ploppa ur. Så är det då dags för start. Vad gör jag här? Jag kan inte simma medley, bara negativa tankar snurrar i huvudet och får för mig att alla på läktaren stirrar. Så får jag syn på killen på bana 1. Han står där med ett flin och med 40 kg övervikt i rent bukfett. Ha, den tunnan ska jag väl i alla fall slå. Jag kanske ändå inte är sämst. Han nickar åt mig och jag nickar tillbaka. Så hörs första visslingen och nu är det bara sekunder kvar till start, måtte nu glasögonen inte läcka. Plötsligt står jag på startpallen. Satan vad högt det är, det känns som hundra meter ner till vattnet. Det blir knäpptyst i hallen och jag är så nervös att jag är en hårsmån från att skita ner mig.

”På era platser” hörs det ur högtalarna. Jag sträcker mig ner för att nå startpallen, men det är inte så lätt som man tror, det känns som om baksidan av låren ska brista och hela rörelsen är ett bevis på hur stel jag är. Nu står jag där med arslet rakt upp som ett cykelställ som vajar i vinden. Vad gör jag här? Men starta då. Tankarna går till tunnan på bana 1. Hur kommer han ner till startpallen? Plötsligt går starten och jag är sist i som vanligt. Så fort jag når vattnet tar glasögon in vatten, inte helt, men så där lagom för att man ska få vatten bakom linserna och nu ser man inte mycket. Jag når ytan och dom första fjärilstagen känns faktiskt riktigt bra. Tunnan på höger sida syns inte till och det är ju alltid något. Så når jag då kaklet efter 25 m fjäril och pulsen är hög och syran kommer som ett brev på posten i både armar och ben.

Dags för ryggsim. Vem satan kom på ryggsimmet? Jag simmar ju på rygg och har ingen aning om var jag är, jobbigt är det också. Plötsligt ser jag i ögonvrån hur tunnan passerar och ökar, armar och ben går som trumpinnar och ligger still, ju mer man vevar ju långsammare går det. Efter att vara nära att krossa skallen mot kaklet är det bröstsim som gäller. Det finns bara en sak som är bra med bröstsim, man kan se var dom andra är – fast när glasögonen är fulla med vatten så spelar det mindre roll. Nu är pulsen så hög så det håller på att svartna för ögonen, varje gång jag går under ytan med huvudet är det en nära döden upplevelse. Jag är sämst på bröstsim också. Tunnan har fått ett övertag. Men vänta du bara din jävel, snart är det frisim och där är jag grym. Båda händerna i kaklet, över med armen och så iväg på den sista 25:an. I samma sekund som jag når ytan med maxpuls och ska dra in det efterlängtade syret så drar jag in en liter vatten och årets kallsup är ett faktum. Nu är det på gränsen till panik, jag missar en andning, två andingar och målet bara en liten bit fram känns som en evighet, ”öka, öka för i helvete” och sätter handen i plattan. Ett par sekunder senare är tunnan i mål. Jag tar av mig glasögonen och inser att tiden var rätt skaplig, nytt pers och ganska nöjd kliver jag upp ur vattnet.

I samma stund som jag går ner i avbadsbassängen ropar någon i högtalarna att bana 2 i heat 1 är diskad för felaktig start. Men för fan vilka as, här har man utsatt sig själv för en skräckupplevelse och sätt döden i vitögat och vad får man för det? Jag ser tunnan och han flinar åt mig, den fan. Jaha, då fick man stryk av den också. Tack så jävla mycket.

Fast det gör inget, för om 15 minuter är det dags för 50 m fjäril. Varför i helvete anmälde jag mig till det för? Jag kan ju inte simma fjäril.

Peter_bloggbyline